Mathias, 47, kastar sig åter in i skateboardvärlden, med sonen Jack vid sin sida. Varje söndag på Fryshusets nybörjarskate liknar en scenskildring från en krigsfilm — fullt av kamikazeförsök på fyra hjul.
Jag har som 47-åring börjat åka skateboard. Eller jag har väl aldrig riktigt slutat, men jag har börjat åka regelbundet. Detta tack vare att min son Jack som är åtta har börjat åka på allvar (eller på så mycket allvar som skateboard nu kan vara).
Varje söndagsförmiddag infinner vi oss på Fryshusets nybörjarskate som är minst sagt populär. Första gången jag var där och skulle korsa streetytan så fick jag känslan av att vara med i landstigningsscenen i Rädda menige Ryan. Det var hot från alla håll och kanter. Men som tur är så är det inte ett gäng Hans Göthbergar som hotar att krocka med en på nybörjarskaten, det är betydligt mindre talanger.
Jag insåg hur mycket jag saknat att befinna mig på en skateboardyta. Den pikanta doften av plywood, fotsvett och skrubbsår. Och i nybörjarskatens fall tårar. Stundtals ser skatehallen ut som ett torg i Pyongyang när en nordkoreansk ledare har gått ur tiden. Tårarna Lille Skutt-sprutar i vild förtvivlan medan tänderna gnisslar. Om inte för ett mer eller mindre hårt fall så för att ”alla andra är så bra och jag är så dåhåhååålig!!!” Men sen är det bara ”kram kram” och ”torka torka” och upp på brädjäveln igen och köra på.
Det kan vara jobbigt att hitta tillbaka till trick igen. Jag snackade med en gammal polare i hallen och funderade på om det kanske är så det känns att ha alzheimers. Man vet hur man ska skriva sin namnteckning men man kommer inte ihåg hur man gör det. Jag vet på pricken hur väldigt många trick ska utföras och kan känna känslan i huvudet, men när jag ska göra dom så flyger brädan åt helvete samtidigt som jag säger helvete. Lite sugen är jag faktiskt ibland på att lägga mig ner på rygg på golvet och låta tårarna flöda, för det är ju ett så allmänt accepterat beteende på söndagar mellan 10 och 12, men jag biter ihop, och efter x antal försök kan det bli som Triss: plötsligt händer det!
Bäst är ändå glädjen att få se glädjen i sonens (och andra barns också, men mest mitt eget såklart) ögon när han klarat att droppa i en böj eller vad som nu råkar vara på tapeten för dagen. Peppen att bara fortsätta och fortsätta, och vetskapen om att det aldrig tar slut. Hur bra du än blir så finns det fortfarande, mellan tummen och pekfingret, en miljard trickkombinationer kvar att lära sig.
Och vad vill jag ha sagt med den här texten?
Jo: börja skata! Och har du redan börjat för nästan fyrtio år sen så börja igen, för det är ju så jävla ROLIGT att åka skateboard!
Mathias Dewoon