Författare: Daniel Månsson
Förlag: North Coast Press, 2026
Språk: Engelska
Omfång: 213 sidor
Daniel Månsson har skrivit en bok med hög igenkänningsfaktor för oss som var med under den andra skateboardvågen under den senare delen av åttiotalet. Den storögda fascinationen för allt det nya och okända och coola. Den storögda fascinationen uppblandad med inte så lite rädsla, eller snarare underdånig respekt, för dom stora killarna som redan kunde åka och som hade klivit in helt och fullt i skateboardåkningens underbara värld.
Som Daniel skriver om hans uppväxtområdes (Åkersberga) tonåriga alfahanne i den spirande skateboardkulturen:
“He was well-informed, knowing what was next in skateboarding, shapes and trends. He was closer to the core. We were on the outside looking in, steps behind, maybe years, feeling like we could never catch up.”
Oh the feeling…
Boken är uppdelad på så sätt att kapitlen växelvis utspelar sig i Sverige under den andra häften av 80- och större delen av 90-talet samt i Kalifornien under tidigt 00-tal.
Kapitlen under 00-talet beskriver författarens strävan efter att komma i kontakt med skateboardens stora namn, fotografera dessa och därmed nå sitt mål att bli en erkänd skateboardfotograf.
Personligen föredrar jag kapitlen som beskriver Sverige under den där, för oss 70-talister, magiska tiden under slutet av åttiotalet. Första gången man såg Thrashin’, känslan av att byta från den plastiga och klumpiga leksaksbrädan till en riktig proffsbräda, den jublande glädjen när gatusoparna svänger in i kvarteret och gör gatorna skatebara igen efter vinterns grusande, häpnaden över att det helt plötsligt har byggts en ramp i grannskapet, gåshuden som kommer av att lyssna på en överfet skiva för första gången (en skiva som sannolikt kommer att följa med dig resten av livet) och så där håller det på…
En riktig nostalgitripp med ett målande språk som dock aldrig blir sentimentalt kletigt, det bara beskriver på pricken hur det var, oavsett om du växte upp i ett område strax utanför Stockholm, Luleå, eller… ja vad fan, vi drar till med Örkelljunga.
Träffande är även beskrivningen av hur det ofta ganska neoniga 80-talet övergår till ett kargare och ruffigare 90-tal och då hjulen går från, som Månsson så fyndigt beskriver, ”muffinsstorlek” till ”körsbär”. Hjulen var minimala, byxorna var storlek cirkustält och det var i mångt och mycket bara dom sanna eldsjälarna som fortfarande åkte.
Riktigt rafflande blir det när det ska spelas in video till Edge TV (actionsportprogrammet på ZTV) och kompisen Patrik ska bränna av en ollie nerför G-Spot-trappan. Kommer han att slå ihjäl sig eller kommer han att sätta den? Eftersom jag själv hatar spoilers i recensioner så kommer jag inte att avslöja något här.
Kapitlen under det tidiga 00-talet är också läsvärda även fast igenkänningsfaktorn är betydligt lägre, om nu inte du som läsare också har snurrat runt i Los Angeles för att fullfölja din dröm om att bli skateboardfotograf. Vissa kanske har det, många har det inte.
Medan jag läser så blir det allt tydligare att Daniel Månsson är allt det som jag själv inte är, det vill säga en doer, en fullföljare, en som tar sikte mot horisonten och trots motgångar och gropar i vägen aldrig ger upp (trots att han ofta beskriver hur tvivlets mörka jantelagsröst talar till honom i hans inre). Han möter, ibland av en slump, gamla namn i branschen som leder till ett nytt namn och till ett nytt och vips så knyts det kontakter och skakas händer och hälsas på hemma hos legendarer, allt medan Månssons kamera smattrar.
Boken puttrar på och det är trevlig läsning, ända fram till sidan 105 då denna passage plötsligt kommer som en blixt från en klar himmel:
“The almost-dead art of freestyle skating, a still-standing technical part of skateboarding that had existed as a sideshow in the ‘70s and ‘80s, had, in the ashes of its demise, become the main inspiration for street skating.”
A SIDESHOW?! Jag var på vippen att göra som Ned Flanders gör med Harry Potter och slänga boken på brasan. Freestyle var väl för bövelen ingen sideshow, freestyle var ju THE SHIT back in the days (och har jag fel i det här så VILL jag inte ha rätt).
Nåja, jag besinnade mig och gjorde inte en Ned Flanders utan läste vidare, för det har ju faktiskt hänt att jag också har haft fel, och låt den utan synd kasta den första stenen och så vidare...
För att konkludera:
Hur många har inte genom historien åkt till L.A. mer eller mindre panka för att följa sin dröm om att bli skådis eller sångare eller vad man nu vill bli. Jag antar att det går åt helvete för dom allra flesta och att dom åker hem igen och börjar jobba på sitt lands motsvarighet till Försäkringskassan, och om nån frågar vad fan som hände med den där Los Angeles-grejen så mumlas det nåt om att det var så jävla ytligt i Los Angeles, inte alls som på Försäkringskassan i Örkelljunga, och att skådespelaryrket är överskattat.
Men Daniel Månsson åkte inte hem. Den jäveln bet ihop och lyckades imponerande nog med sitt uppdrag att i en stad som Los Angeles med, förmodar jag, många och vassa armbågar bli en tvättäkta skateboardfotograf och har till dags dato släppt boken Faces of Skateboarding (2005) med foton på skateboardvärldens stora, och jobbat med bland andra Vanity Fair och magasinet The New York Times Style samt även skrivit den alldeles nyss recenserade boken om ett skateboardåkande och fotograferande liv.
Jag gör precis som Tony Hawk på baksidan av omslaget: jag rekommenderar er att läsa den här boken. För nostalgin, för tidsskildringarna, för språket, för kämpaglöden, och inte minst för kärleken till skateboardåkning.